Det har varit en intensiv tid med massvis av aktiviteter och jobb med sin kulmen igår med skolavslutning. Det kändes jobbigt att lämna Hugo på fritids och veta jag skulle missa hans skolavslutning med musikal och allt. I Liatorp började allt bra, jag lyckades låta bli att gråta ända tills det bara var Idas sommarvisa kvar. Då går Sofie fram och säger att de vill ha fram mig för att 2:orna vill säga ett speciellt hejdå till mig. De hade gjort en bok med kort och dikter och Sofie läste upp en massa fina ord om mig. Bland annat sa de att de aldrig skulle glömma mig och att jag var den bästa fröknen o.s.v. Det kom som en total överraskning. Givetvis sprack rösten och tårarna trängde fram när jag skulle tacka dem. Tårarna spred sig till personal, föräldrar och till några av barnen. Idag känns det som att det var mitt fel att barnen var ledsna på en dag då de borde varit glada. Kanske var det fel av mig att berätta att jag inte skulle få vara kvar, kanske skulle jag bara låtsats som ingenting men jag ville gärna säga ett ordentligt hejdå, inte bara försvinna. Extra konstigt känns det eftersom jag mitt i samma veva fick lite nytt hopp om jobb...
Försöker skaka av mig alla känslor nu med en liten bildkavalkad från de senaste veckorna när jag inte hunnit blogga...
Coola kids! Lilly i sin "Starwarströja" som hon kallar den.
Hugo i djupt samtal med farfar
Algot på toppen av en lekstuga
Lilly med storkusinen
På lekplatsen
I hög form på vårfest nr.2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar